gulrodblakarlek

Belöning, nej.

Ett hejdå, nej.

Våra arbetsledare verkade inte på humör, vi fick slita stenhårt. Vilket vi gjort hela veckan. Städade hela lokalen, bar leveranser, fixade massor på lagret. Besviken är bara förnamnet. Hårt besviken är jag.

Enda positiva var väl Alex, våran arbetspolare där, vilken snubbe gentemot de andra arbetarna. Schysst. Nästan i våran ålder dessutom, rolig som fan.

Fredagens hiss alternativt diss: Jakobs sockerkickar, han var totalt spårad, fick oss alla att garva upp hjärtat i halsgropen. Det bidrog med halsont, underbart.

Som ni ser blir avslutningen på bloggen inget vidare, men motivationen och orken sviktar. Däremot hoppas jag att ni alla som läst njutit av läsningen under veckan då bloggen haft extremt många läsare. Det trodde jag aldrig på förhand, men tyvärr så ser jag ingen framtid i mig själv som bloggare.

Kärlek.

Skillnaden är att jag inte sminkade mig, klädde upp mig eller dylikt, vilket de där Desperate-damerna gör dagligen, även fast att de inte ens jobbar.

Vaknade. Fick huvudvärk av alarmet. Bitchslapade till mig själv för att vakna till. Misslyckades. Snooze:ade. Somnade om. Snooze:ade. Tittade till klockan, den var straxt över åtta. Fan. Helvete. Stressad var jag, mycket. Duscha, äta (rostbröd med tunt lager smör och en ostskiva). Det mesta var alltså sig likt ifrån gårdagen.

Min triddilutt ner till busshållplatsen var dock inte speciellt spännande. Detta hade jag förväntat mig bli dagens höjdpunkt, men inte en unge skrek i hopp om min uppmärksamhet. Men nej, skolgården var i stort sätt helt tom förutom från några enstaka ungar upptagna med sina stjärtlappar i backen uppifrån berget ner till staketet som inramar gungorna på ett sådant vackert sätt. Så enkelt och så lekfullt.

Jag har många minnen ifrån just dessa gungor. Det var underbara tider som gick över så snabbt. Alltför snabbt. Jag tror att jag hade kunnat skriva en bok på 200 sidor om bara det där lilla gungpalatset. Jag har gått balansgång på staketet runtomkring gungorna, jag har klättrat som en apa på anabola imellan gungorna via dess kedjor, jag har ljugit om att ha gjort överslag med gungorna, en looptroop, jag har byggt upp en sandhög och hoppat ned pladask från gungan ner i sanden.

När jag närmar mig torget så känner jag redan hur snön trängt igenom mina tunna tygskor. Varför valde jag inte mina vinterkängor? Mina tår hade inte ha varit tio stycken isbitar om jag så gjort. Grejen är att de där kängorna är förfäliga att ha inomhus och min praktik är till största delen inomhus.

Time:ade bussen hyfsat bra denna dag. Det fanns ingen direkt tid för mig att tänka väl där eftersom att bussen kom minuten efter att jag kommit dit. När jag klev på så behövde jag inte ens sträcka fram mitt SL-kort över de där meckanickerna som tydligen var trasiga. Varför fick jag inte bevisa att jag betalt det där kortet? Eller ja, varför fick jag inte bevisa att mina föräldrar betalat det? Vem som helst hade kunnat kliva på, utan att bli busted.

Busschauffören var för övrigt ruskigt sen fram till Gullmarsplan. Han skyllde på tekniska fel, men jag trodde inte på honom, inte för fem öre. Han var helt enkelt en inkompetent busschaufför vars kunskap och rutin är för dålig för att kunna köra i bra fart. I hyfsat snabb fart.

Hela min resa dit var sömn, sömn och åter sömn. Jag har lärt mig under dessa två praodagar att kunna sova offentligt. Ett framsteg som säkerligen kommer att vara till nytta när min och Pontus familj ska åka till Thailand den 26:e december.

Jakob var den enda kompanjonen med idag. Erik och Pontus var/(är?) tydligen sjuka. Vi fick uppgifter hela tiden, utan vila, det var underbart. Underbart. Vi fick till och med ett välkomnande. Hade arbetarna där saknat oss? Troligtvis, vi är ju trots allt gratis arbetskraft. Efter lite kallprat sattes vi igång direkt, vi fick ta två moppar och tvätta golvet, men innan vi var klara kom ännu en uppgift som skulle ta lite tid. Vi skulle dra till webbhallen på Sveavägen och köpa två RAM-minnen till Infernos datorer, det tog lite tid att hitta till destinationen för oss smalltown boys. Vi gav pengarna vi fått av Bobby till tjejen i affären och vi tog oss iväg till tunnelbanan mot Odenplan och Inferno igen. Exakt 21 kronor av de 700 blev över. Vi återgick till städandet, men hann inte hålla på länge alls innan nästa uppdrag skulle presenteras. Det var underbefolkat på Inferno Online, för första gången i världshistorien? Jag svettades. Allvarligt talat. Jag svettades. Vi drog och fixade lite leveranser och fick sedan släppa moppsingen av hallen för... toaletterna. Det var inte fräscht. Inte roligt. Men ack så fascinerande att se hur folk kan missa toaletterna så grovt, vi kämpade oss igenom besväret. Efter en välbehövlig rast var det fixa till alla stolar och datorer samt städa, som vi gjorde hela dagen innan. Dagen var lyckad. Alla verkade glada. Bobby sa att vi var de bästa praktikanterna de någonsin haft. Överväldigande var det kort sagt.

Mitt liv fick åter förgyllas av sömn på hemåtvägen. Blev till och med fotad sovandes på bussen. Vi tog senare farväl och gick skilda vägar. När jag kommit hem så gick jag in i hallen med ett fult, brett leende på mina tunna läppar. Jag var hemma, efter en riktig dag i arbetslivet.

Vaknade. Fick huvudvärk av alarmet. Bitchslapade till mig själv för att vakna till. Misslyckades. Snooze:ade. Somnade om. Snooze:ade. Tittade till klockan, den var straxt över åtta. Fan. Helvete. Stressad var jag, mycket. Duscha, äta (rostbröd med tunt lager smör och en ostskiva). Det mesta var alltså sig likt ifrån gårdagen.

Min triddilutt ner till busshållplatsen var dock inte speciellt spännande. Detta hade jag förväntat mig bli dagens höjdpunkt, men inte en unge skrek i hopp om min uppmärksamhet. Men nej, skolgården var i stort sätt helt tom förutom från några enstaka ungar upptagna med sina stjärtlappar i backen uppifrån berget ner till staketet som inramar gungorna på ett sådant vackert sätt. Så enkelt och så lekfullt.

Jag har många minnen ifrån just dessa gungor. Det var underbara tider som gick över så snabbt. Alltför snabbt. Jag tror att jag hade kunnat skriva en bok på 200 sidor om bara det där lilla gungpalatset. Jag har gått balansgång på staketet runtomkring gungorna, jag har klättrat som en apa på anabola imellan gungorna via dess kedjor, jag har ljugit om att ha gjort överslag med gungorna, en looptroop, jag har byggt upp en sandhög och hoppat ned pladask från gungan ner i sanden.

När jag närmar mig torget så känner jag redan hur snön trängt igenom mina tunna tygskor. Varför valde jag inte mina vinterkängor? Mina tår hade inte ha varit tio stycken isbitar om jag så gjort. Grejen är att de där kängorna är förfäliga att ha inomhus och min praktik är till största delen inomhus.

Time:ade bussen hyfsat bra denna dag. Det fanns ingen direkt tid för mig att tänka väl där eftersom att bussen kom minuten efter att jag kommit dit. När jag klev på så behövde jag inte ens sträcka fram mitt SL-kort över de där meckanickerna som tydligen var trasiga. Varför fick jag inte bevisa att jag betalt det där kortet? Eller ja, varför fick jag inte bevisa att mina föräldrar betalat det? Vem som helst hade kunnat kliva på, utan att bli busted.

Busschauffören var för övrigt ruskigt sen fram till Gullmarsplan. Han skyllde på tekniska fel, men jag trodde inte på honom, inte för fem öre. Han var helt enkelt en inkompetent busschaufför vars kunskap och rutin är för dålig för att kunna köra i bra fart. I hyfsat snabb fart.

Hela min resa dit var sömn, sömn och åter sömn. Jag har lärt mig under dessa två praodagar att kunna sova offentligt. Ett framsteg som säkerligen kommer att vara till nytta när min och Pontus familj ska åka till Thailand den 26:e december.

Jakob var den enda kompanjonen med idag. Erik och Pontus var/(är?) tydligen sjuka. Vi fick uppgifter hela tiden, utan vila, det var underbart. Underbart. Vi fick till och med ett välkomnande. Hade arbetarna där saknat oss? Troligtvis, vi är ju trots allt gratis arbetskraft. Efter lite kallprat sattes vi igång direkt, vi fick ta två moppar och tvätta golvet, men innan vi var klara kom ännu en uppgift som skulle ta lite tid. Vi skulle dra till webbhallen på Sveavägen och köpa två RAM-minnen till Infernos datorer, det tog lite tid att hitta till destinationen för oss smalltown boys. Vi gav pengarna vi fått av Bobby till tjejen i affären och vi tog oss iväg till tunnelbanan mot Odenplan och Inferno igen. Exakt 21 kronor av de 700 blev över. Vi återgick till städandet, men hann inte hålla på länge alls innan nästa uppdrag skulle presenteras. Det var underbefolkat på Inferno Online, för första gången i världshistorien? Jag svettades. Allvarligt talat. Jag svettades. Vi drog och fixade lite leveranser och fick sedan släppa moppsingen av hallen för... toaletterna. Det var inte fräscht. Inte roligt. Men ack så fascinerande att se hur folk kan missa toaletterna så grovt, vi kämpade oss igenom besväret. Efter en välbehövlig rast var det fixa till alla stolar och datorer samt städa, som vi gjorde hela dagen innan. Dagen var lyckad. Alla verkade glada. Bobby sa att vi var de bästa praktikanterna de någonsin haft. Överväldigande var det kort sagt.

Mitt liv fick åter förgyllas av sömn på hemåtvägen. Blev till och med fotad sovandes på bussen. Vi tog senare farväl och gick skilda vägar. När jag kommit hem så gick jag in i hallen med ett fult, brett leende på mina tunna läppar. Jag var hemma, efter en riktig dag i arbetslivet.

Att jag var så rädd. Det var något så oerhört skrämmande att starta denna blogg, men än mer skrämmande att skicka den till mina vänner, publicera den på Facebook. Efter många om och men så gjorde jag det på förhand som verkade helt ofattbart, att skapa mig en blogg. Och nu... ungefär 19 timmar efteråt har det glidit in många fina och omtänksamma kommentarer och nervositeten är som bortkastad. Numer är jag som ett barn på julafton när det närmar sig julklappsöppning eller Kalle Anka.

Således som jag fastnat för detta, kan man kalla mig en fjortis? Förhoppningsvis, för min egen skull hoppas jag givetvis på att svaret är nej. Eller som man säger på tyska: Nein!

On track då. Dagens praktik utspelade sig på Inferno Online, ett internetcafé vid Odenplans färglösa kvarter. På morgonen, vid halv åtta så ringer den förbannade klockan och jag tänker: "Helvete, varför mig?" Att vakna tidigt är någonting som ligger mig fantastiskt långt ifrån hjärtat. Den där jävla signalen mobilen spelar upp spikar in sig i hjärnroten och ligger och nöter hela morgonen lång. Efter att linserna placerats in med precision så hade jag tänkt att komma på någonting roligt att göra till frukost, men det slutade givetvis med en macka. En satans tråkig macka. Ett tunt, väldigt tunt lager smör toppades av en ostskiva. Min kreativitet sviktade denna morgon. Vad berodde det på, egentligen?

Lagom till 08:25 så rörde jag mig i hyfsat rask takt ner mot busshållsplatsen, på vägen dit ropade några småungar: "Emil, vad ska du göra?" Därefter kände jag att det var ett ypperligt tillfälle för att leka vuxen och mitt motsvar blev: "Jag ska jobba!" Det lät så vuxet, lite småtöntigt kanske, men roligt. Barnens reaktion var skratt och min reaktion på deras reaktion var ett leende.

Att jag var så rädd. Det var något så oerhört skrämmande att starta denna blogg, men än mer skrämmande att skicka den till mina vänner, publicera den på Facebook. Efter många om och men så gjorde jag det på förhand som verkade helt ofattbart, att skapa mig en blogg. Och nu... ungefär 19 timmar efteråt har det glidit in många fina och omtänksamma kommentarer och nervositeten är som bortkastad. Numer är jag som ett barn på julafton när det närmar sig julklappsöppning eller Kalle Anka.

Således som jag fastnat för detta, kan man kalla mig en fjortis? Förhoppningsvis, för min egen skull hoppas jag givetvis på att svaret är nej. Eller som man säger på tyska: Nein!

On track då. Dagens praktik utspelade sig på Inferno Online, ett internetcafé vid Odenplans färglösa kvarter. På morgonen, vid halv åtta så ringer den förbannade klockan och jag tänker: "Helvete, varför mig?" Att vakna tidigt är någonting som ligger mig fantastiskt långt ifrån hjärtat. Den där jävla signalen mobilen spelar upp spikar in sig i hjärnroten och ligger och nöter hela morgonen lång. Efter att linserna placerats in med precision så hade jag tänkt att komma på någonting roligt att göra till frukost, men det slutade givetvis med en macka. En satans tråkig macka. Ett tunt, väldigt tunt lager smör toppades av en ostskiva. Min kreativitet sviktade denna morgon. Vad berodde det på, egentligen?

Lagom till 08:25 så rörde jag mig i hyfsat rask takt ner mot busshållsplatsen, på vägen dit ropade några småungar: "Emil, vad ska du göra?" Därefter kände jag att det var ett ypperligt tillfälle för att leka vuxen och mitt motsvar blev: "Jag ska jobba!" Det lät så vuxet, det var överväldigande. Väl framme vid Dalaröboden så sätter jag mig ned på den iskalla bänken med massvis av människor omkring mig och tittar ut över snön, eller ja, blasket och i samma ögonblick anländer 869:an och efter några farvälvinkningar klivar jag på bussen och några stationer fram så klev Erik och Jakob på, vilket var mitt praktiksällskap under dagen. Mot alla odds så blev det inga stora diskussioner, utan en stillsam och skön tystnad lyckades få mig att sluta mina ögonon. Jag sov i stort sätt hela bussresan till Gullmarsplan, det var underbart. Tunnelbaneresan innehöll nerver, vi var nervösa, alla tre.

Efter en långsam promenad så kliver vi in i lokalen, prick tio. Vi presenterar oss och talar lite med arbetsledaren för dagen, Alex. En jävligt go snubbe det. Dagen innehöll tillfixning av datorerna och städning i det stora hela. Ja, det var minsann ingen minnesvärd dag, men den var inte katastrofalt tråkig. Jag ogillar en person som jobbar på Inferno grovt, han heter Bobby. Dryg sammanfattar honom ganska bra. Anledningen till att jag inte beskriver själva arbetsdagen så ambitiöst är att det inte var mycket att berätta.

Klockan fyra prick tar vi våra ytterkläder och beger oss mot pendeltåget. När dörren stängdes bakom en så var tanken att komma dit imorgon inte speciellt lockande. Inte lockande alls. Hemvägen var sannerligen intressant. Filosofiska frågor såsom "Vad är livet?" och "vad är tid?" diskuterades flitigt mellan oss. Åsikterna var olika. Mycket olika. Lustigt olika.

Väl framme till torget så tog vi farväl och trippade hem i den iskalla vintersnön. Läskigt hur detaljerat jag beskrivit dagen. Vad har flugit i mig?!

Att jag var så rädd. Det var något så oerhört skrämmande att starta denna blogg, men än mer skrämmande att skicka den till mina vänner samt publicera den på Facebook. Efter många om och men så gjorde jag det som på förhand som verkade helt ofattbart, att skapa mig själv en blogg. Och nu... ungefär 19 timmar efteråt har det glidit in många omtänksamma kommentarer och nervositeten är som bortkastad. Numer är jag lika lyrisk som ett barn på julafton när det närmar sig julklappsöppning eller Kalle Anka.

Således som jag fastnat för detta, kan man kalla mig en fjortis? Förhoppningsvis, för min egen skull hoppas jag givetvis på att svaret är nej. Eller som man säger på tyska: Nein!

Men on track då. Dagens praktik utspelade sig på Inferno Online, ett internetcafé vid Odenplans färglösa kvarter. På morgonen, vid halv åtta så ringde den förbannade väckarklockan och jag tänkte: "Helvete, varför mig?" Att vakna tidigt är någonting som inte är så trevligt enligt mig. Den där jävla signalen mobilen spelade upp spikade sig in i hjärnroten och låg och nötte hela morgonen lång. Efter att linserna placerats in med perfekt precision så hade jag tänkt att komma på någonting roligt att göra till frukost, men det slutade givetvis med en macka. En satans tråkig macka. Ett tunt, väldigt tunt lager smör toppades av en ostskiva. Min kreativitet sviktade rejält denna morgon.

Lagom till 08:25 så rörde jag mig i hyfsat rask takt ner mot busshållsplatsen, på vägen dit ropade några småungar: "Emil, vad ska du göra?" Då kände jag att det var ett ypperligt tillfälle för mig att leka vuxen eftersom att jag i övrigt är så barnslig och mitt motsvar blev: "Jag ska jobba!" Det lät så vuxet och moget. Väl framme vid Dalaröboden så satt jag mig ned på den iskalla bänken och tittade ut över snön, eller ja, snöslasket och i samma ögonblick anlände 869:an och efter några farvälvinkningar till medmänniskorna som skulle på 839:an klev jag på bussen och några stationer framåt så klev Erik och Jakob på, vilket var mitt praktiksällskap under dagen. Mot alla odds så blev det inga stora diskussioner, utan en stillsam och skön tystnad lyckades få mig att sluta mina ögonon. Jag sov i stort sätt hela bussresan till Gullmarsplan, det var underbart. Tunnelbaneresan mot Odenplan innebar nerver dock, vi var nervösa, alla tre.

Efter att vi kommit fram så tog vi en långsam promenad nedåt gaten och klev därefter in i den svettiga lokalen, prick tio. Vi presenterade oss och talade lite med våran arbetsledaren för dagen, Alex. En jävligt go snubbe det. Dagen innehöll tillfixning av datorerna och städning i det stora hela. Ja, det var minsann ingen minnesvärd dag, men den var inte katastrofalt tråkig. Anledningen till att jag inte beskriver själva arbetsdagen så ambitiöst är att det inte var mycket att berätta om.

Klockan fyra prick tog vi på oss våra ytterkläder och begav oss mot pendeltåget. När dörren från Inferno Online stängdes bakom en så var tanken att komma dit imorgon inte speciellt lockande. Inte lockande alls.

Hemvägen var sannerligen intressant. Filosofiska frågor som "Vad är livet?" och "vad är tid?" diskuterades flitigt mellan oss som satt längst bak i bussen. Åsikterna var olika. Mycket olika. Lustigt olika. Men också givande.

Väl framme vid torget så tog jag farväl av mina arbetskamrater och vänner och trippade hemåt i den iskalla vintersnön. Värmen hemma var som en befrielse från det mörka och kalla utomhus. God bless home!

Hasta la vista!

För er som nu läser kan jag garantera följande: Få stavfel, få särskrivningar, stor bokstav efter punkt och korrekt grammatik till skillnad från alla andra värdelösa bloggar...

Glöm avslutningar på mina inlägg såsom: "chacha" eller "puss bloggen". Här skall det vara stilrent varesig ni vill eller inte.

På återhörande.