gulrodblakarlek

Att jag var så rädd. Det var något så oerhört skrämmande att starta denna blogg, men än mer skrämmande att skicka den till mina vänner, publicera den på Facebook. Efter många om och men så gjorde jag det på förhand som verkade helt ofattbart, att skapa mig en blogg. Och nu... ungefär 19 timmar efteråt har det glidit in många fina och omtänksamma kommentarer och nervositeten är som bortkastad. Numer är jag som ett barn på julafton när det närmar sig julklappsöppning eller Kalle Anka.

Således som jag fastnat för detta, kan man kalla mig en fjortis? Förhoppningsvis, för min egen skull hoppas jag givetvis på att svaret är nej. Eller som man säger på tyska: Nein!

On track då. Dagens praktik utspelade sig på Inferno Online, ett internetcafé vid Odenplans färglösa kvarter. På morgonen, vid halv åtta så ringer den förbannade klockan och jag tänker: "Helvete, varför mig?" Att vakna tidigt är någonting som ligger mig fantastiskt långt ifrån hjärtat. Den där jävla signalen mobilen spelar upp spikar in sig i hjärnroten och ligger och nöter hela morgonen lång. Efter att linserna placerats in med precision så hade jag tänkt att komma på någonting roligt att göra till frukost, men det slutade givetvis med en macka. En satans tråkig macka. Ett tunt, väldigt tunt lager smör toppades av en ostskiva. Min kreativitet sviktade denna morgon. Vad berodde det på, egentligen?

Lagom till 08:25 så rörde jag mig i hyfsat rask takt ner mot busshållsplatsen, på vägen dit ropade några småungar: "Emil, vad ska du göra?" Därefter kände jag att det var ett ypperligt tillfälle för att leka vuxen och mitt motsvar blev: "Jag ska jobba!" Det lät så vuxet, lite småtöntigt kanske, men roligt. Barnens reaktion var skratt och min reaktion på deras reaktion var ett leende.

Att jag var så rädd. Det var något så oerhört skrämmande att starta denna blogg, men än mer skrämmande att skicka den till mina vänner, publicera den på Facebook. Efter många om och men så gjorde jag det på förhand som verkade helt ofattbart, att skapa mig en blogg. Och nu... ungefär 19 timmar efteråt har det glidit in många fina och omtänksamma kommentarer och nervositeten är som bortkastad. Numer är jag som ett barn på julafton när det närmar sig julklappsöppning eller Kalle Anka.

Således som jag fastnat för detta, kan man kalla mig en fjortis? Förhoppningsvis, för min egen skull hoppas jag givetvis på att svaret är nej. Eller som man säger på tyska: Nein!

On track då. Dagens praktik utspelade sig på Inferno Online, ett internetcafé vid Odenplans färglösa kvarter. På morgonen, vid halv åtta så ringer den förbannade klockan och jag tänker: "Helvete, varför mig?" Att vakna tidigt är någonting som ligger mig fantastiskt långt ifrån hjärtat. Den där jävla signalen mobilen spelar upp spikar in sig i hjärnroten och ligger och nöter hela morgonen lång. Efter att linserna placerats in med precision så hade jag tänkt att komma på någonting roligt att göra till frukost, men det slutade givetvis med en macka. En satans tråkig macka. Ett tunt, väldigt tunt lager smör toppades av en ostskiva. Min kreativitet sviktade denna morgon. Vad berodde det på, egentligen?

Lagom till 08:25 så rörde jag mig i hyfsat rask takt ner mot busshållsplatsen, på vägen dit ropade några småungar: "Emil, vad ska du göra?" Därefter kände jag att det var ett ypperligt tillfälle för att leka vuxen och mitt motsvar blev: "Jag ska jobba!" Det lät så vuxet, det var överväldigande. Väl framme vid Dalaröboden så sätter jag mig ned på den iskalla bänken med massvis av människor omkring mig och tittar ut över snön, eller ja, blasket och i samma ögonblick anländer 869:an och efter några farvälvinkningar klivar jag på bussen och några stationer fram så klev Erik och Jakob på, vilket var mitt praktiksällskap under dagen. Mot alla odds så blev det inga stora diskussioner, utan en stillsam och skön tystnad lyckades få mig att sluta mina ögonon. Jag sov i stort sätt hela bussresan till Gullmarsplan, det var underbart. Tunnelbaneresan innehöll nerver, vi var nervösa, alla tre.

Efter en långsam promenad så kliver vi in i lokalen, prick tio. Vi presenterar oss och talar lite med arbetsledaren för dagen, Alex. En jävligt go snubbe det. Dagen innehöll tillfixning av datorerna och städning i det stora hela. Ja, det var minsann ingen minnesvärd dag, men den var inte katastrofalt tråkig. Jag ogillar en person som jobbar på Inferno grovt, han heter Bobby. Dryg sammanfattar honom ganska bra. Anledningen till att jag inte beskriver själva arbetsdagen så ambitiöst är att det inte var mycket att berätta.

Klockan fyra prick tar vi våra ytterkläder och beger oss mot pendeltåget. När dörren stängdes bakom en så var tanken att komma dit imorgon inte speciellt lockande. Inte lockande alls. Hemvägen var sannerligen intressant. Filosofiska frågor såsom "Vad är livet?" och "vad är tid?" diskuterades flitigt mellan oss. Åsikterna var olika. Mycket olika. Lustigt olika.

Väl framme till torget så tog vi farväl och trippade hem i den iskalla vintersnön. Läskigt hur detaljerat jag beskrivit dagen. Vad har flugit i mig?!

Att jag var så rädd. Det var något så oerhört skrämmande att starta denna blogg, men än mer skrämmande att skicka den till mina vänner samt publicera den på Facebook. Efter många om och men så gjorde jag det som på förhand som verkade helt ofattbart, att skapa mig själv en blogg. Och nu... ungefär 19 timmar efteråt har det glidit in många omtänksamma kommentarer och nervositeten är som bortkastad. Numer är jag lika lyrisk som ett barn på julafton när det närmar sig julklappsöppning eller Kalle Anka.

Således som jag fastnat för detta, kan man kalla mig en fjortis? Förhoppningsvis, för min egen skull hoppas jag givetvis på att svaret är nej. Eller som man säger på tyska: Nein!

Men on track då. Dagens praktik utspelade sig på Inferno Online, ett internetcafé vid Odenplans färglösa kvarter. På morgonen, vid halv åtta så ringde den förbannade väckarklockan och jag tänkte: "Helvete, varför mig?" Att vakna tidigt är någonting som inte är så trevligt enligt mig. Den där jävla signalen mobilen spelade upp spikade sig in i hjärnroten och låg och nötte hela morgonen lång. Efter att linserna placerats in med perfekt precision så hade jag tänkt att komma på någonting roligt att göra till frukost, men det slutade givetvis med en macka. En satans tråkig macka. Ett tunt, väldigt tunt lager smör toppades av en ostskiva. Min kreativitet sviktade rejält denna morgon.

Lagom till 08:25 så rörde jag mig i hyfsat rask takt ner mot busshållsplatsen, på vägen dit ropade några småungar: "Emil, vad ska du göra?" Då kände jag att det var ett ypperligt tillfälle för mig att leka vuxen eftersom att jag i övrigt är så barnslig och mitt motsvar blev: "Jag ska jobba!" Det lät så vuxet och moget. Väl framme vid Dalaröboden så satt jag mig ned på den iskalla bänken och tittade ut över snön, eller ja, snöslasket och i samma ögonblick anlände 869:an och efter några farvälvinkningar till medmänniskorna som skulle på 839:an klev jag på bussen och några stationer framåt så klev Erik och Jakob på, vilket var mitt praktiksällskap under dagen. Mot alla odds så blev det inga stora diskussioner, utan en stillsam och skön tystnad lyckades få mig att sluta mina ögonon. Jag sov i stort sätt hela bussresan till Gullmarsplan, det var underbart. Tunnelbaneresan mot Odenplan innebar nerver dock, vi var nervösa, alla tre.

Efter att vi kommit fram så tog vi en långsam promenad nedåt gaten och klev därefter in i den svettiga lokalen, prick tio. Vi presenterade oss och talade lite med våran arbetsledaren för dagen, Alex. En jävligt go snubbe det. Dagen innehöll tillfixning av datorerna och städning i det stora hela. Ja, det var minsann ingen minnesvärd dag, men den var inte katastrofalt tråkig. Anledningen till att jag inte beskriver själva arbetsdagen så ambitiöst är att det inte var mycket att berätta om.

Klockan fyra prick tog vi på oss våra ytterkläder och begav oss mot pendeltåget. När dörren från Inferno Online stängdes bakom en så var tanken att komma dit imorgon inte speciellt lockande. Inte lockande alls.

Hemvägen var sannerligen intressant. Filosofiska frågor som "Vad är livet?" och "vad är tid?" diskuterades flitigt mellan oss som satt längst bak i bussen. Åsikterna var olika. Mycket olika. Lustigt olika. Men också givande.

Väl framme vid torget så tog jag farväl av mina arbetskamrater och vänner och trippade hemåt i den iskalla vintersnön. Värmen hemma var som en befrielse från det mörka och kalla utomhus. God bless home!

Hasta la vista!