gulrodblakarlek

Jag tittade på klockan och fick lite panik, kämpade mig ut i snön och gjorde någonting väldigt oamerikanskt. Jag sprang. Blixtsnabbt.

... Och jag tajmade bussen perfekt. Så precis. Jag fick ett rus, det var som en drog, jag var hög på livet, som Thomas Di Leva. Min löprunda på cirka en o en halv minut väckte mig och det rejält.

Mitt offentliga sovande blir komfortablare och säkrare för varje dag som går. Från att ha vinglat mellan vaket och sovande tillstånd så kan jag numera sova på riktigt. På riktigt. Jag är glad, men framförallt förvånad över min förmåga att göra mig hemmastadd överallt.

När vi kom till Inferno Online så stod kvinnan med det ack så svåra namnet i kassan. Hon var på gott humör, det kändes i luften. Hon lät oss spela i två timmar, jag och Jakob tillägnade största delen av denna tid till att spela pang-pang. Vi var bra, vi var i form, vi krossade. Erik satt å andra sidan som ett så kallat emo och spelade det fruktansvärda spelet WOW för sig själv. Då och då tittade han över till min skärm, jag ignorerade, han sökte bara min uppmärksamhet. Hehe. Nä, skämt åsido.

Resten av dagen var rolig, men inte minnesvärd. Vi städade, vi hämtade leveranser, vi fixade till datorerna. Vi spred kärlek runtomkring i salen. Kärlek människor, kärlek.

Eftersom att läsningen blev lite kort idag så tänkte jag bjuda er läsare på min personliga favoritlåt. Haha, nej. Tyvärr. Glöm det.