gulrodblakarlek

Vaknade. Fick huvudvärk av alarmet. Bitchslapade till mig själv för att vakna till. Misslyckades. Snooze:ade. Somnade om. Snooze:ade. Tittade till klockan, den var straxt över åtta. Fan. Helvete. Stressad var jag, mycket. Duscha, äta (rostbröd med tunt lager smör och en ostskiva). Det mesta var alltså sig likt ifrån gårdagen.

Min triddilutt ner till busshållplatsen var dock inte speciellt spännande. Detta hade jag förväntat mig bli dagens höjdpunkt, men inte en unge skrek i hopp om min uppmärksamhet. Men nej, skolgården var i stort sätt helt tom förutom från några enstaka ungar upptagna med sina stjärtlappar i backen uppifrån berget ner till staketet som inramar gungorna på ett sådant vackert sätt. Så enkelt och så lekfullt.

Jag har många minnen ifrån just dessa gungor. Det var underbara tider som gick över så snabbt. Alltför snabbt. Jag tror att jag hade kunnat skriva en bok på 200 sidor om bara det där lilla gungpalatset. Jag har gått balansgång på staketet runtomkring gungorna, jag har klättrat som en apa på anabola imellan gungorna via dess kedjor, jag har ljugit om att ha gjort överslag med gungorna, en looptroop, jag har byggt upp en sandhög och hoppat ned pladask från gungan ner i sanden.

När jag närmar mig torget så känner jag redan hur snön trängt igenom mina tunna tygskor. Varför valde jag inte mina vinterkängor? Mina tår hade inte ha varit tio stycken isbitar om jag så gjort. Grejen är att de där kängorna är förfäliga att ha inomhus och min praktik är till största delen inomhus.

Time:ade bussen hyfsat bra denna dag. Det fanns ingen direkt tid för mig att tänka väl där eftersom att bussen kom minuten efter att jag kommit dit. När jag klev på så behövde jag inte ens sträcka fram mitt SL-kort över de där meckanickerna som tydligen var trasiga. Varför fick jag inte bevisa att jag betalt det där kortet? Eller ja, varför fick jag inte bevisa att mina föräldrar betalat det? Vem som helst hade kunnat kliva på, utan att bli busted.

Busschauffören var för övrigt ruskigt sen fram till Gullmarsplan. Han skyllde på tekniska fel, men jag trodde inte på honom, inte för fem öre. Han var helt enkelt en inkompetent busschaufför vars kunskap och rutin är för dålig för att kunna köra i bra fart. I hyfsat snabb fart.

Hela min resa dit var sömn, sömn och åter sömn. Jag har lärt mig under dessa två praodagar att kunna sova offentligt. Ett framsteg som säkerligen kommer att vara till nytta när min och Pontus familj ska åka till Thailand den 26:e december.

Jakob var den enda kompanjonen med idag. Erik och Pontus var/(är?) tydligen sjuka. Vi fick uppgifter hela tiden, utan vila, det var underbart. Underbart. Vi fick till och med ett välkomnande. Hade arbetarna där saknat oss? Troligtvis, vi är ju trots allt gratis arbetskraft. Efter lite kallprat sattes vi igång direkt, vi fick ta två moppar och tvätta golvet, men innan vi var klara kom ännu en uppgift som skulle ta lite tid. Vi skulle dra till webbhallen på Sveavägen och köpa två RAM-minnen till Infernos datorer, det tog lite tid att hitta till destinationen för oss smalltown boys. Vi gav pengarna vi fått av Bobby till tjejen i affären och vi tog oss iväg till tunnelbanan mot Odenplan och Inferno igen. Exakt 21 kronor av de 700 blev över. Vi återgick till städandet, men hann inte hålla på länge alls innan nästa uppdrag skulle presenteras. Det var underbefolkat på Inferno Online, för första gången i världshistorien? Jag svettades. Allvarligt talat. Jag svettades. Vi drog och fixade lite leveranser och fick sedan släppa moppsingen av hallen för... toaletterna. Det var inte fräscht. Inte roligt. Men ack så fascinerande att se hur folk kan missa toaletterna så grovt, vi kämpade oss igenom besväret. Efter en välbehövlig rast var det fixa till alla stolar och datorer samt städa, som vi gjorde hela dagen innan. Dagen var lyckad. Alla verkade glada. Bobby sa att vi var de bästa praktikanterna de någonsin haft. Överväldigande var det kort sagt.

Mitt liv fick åter förgyllas av sömn på hemåtvägen. Blev till och med fotad sovandes på bussen. Vi tog senare farväl och gick skilda vägar. När jag kommit hem så gick jag in i hallen med ett fult, brett leende på mina tunna läppar. Jag var hemma, efter en riktig dag i arbetslivet.

Vaknade. Fick huvudvärk av alarmet. Bitchslapade till mig själv för att vakna till. Misslyckades. Snooze:ade. Somnade om. Snooze:ade. Tittade till klockan, den var straxt över åtta. Fan. Helvete. Stressad var jag, mycket. Duscha, äta (rostbröd med tunt lager smör och en ostskiva). Det mesta var alltså sig likt ifrån gårdagen.

Min triddilutt ner till busshållplatsen var dock inte speciellt spännande. Detta hade jag förväntat mig bli dagens höjdpunkt, men inte en unge skrek i hopp om min uppmärksamhet. Men nej, skolgården var i stort sätt helt tom förutom från några enstaka ungar upptagna med sina stjärtlappar i backen uppifrån berget ner till staketet som inramar gungorna på ett sådant vackert sätt. Så enkelt och så lekfullt.

Jag har många minnen ifrån just dessa gungor. Det var underbara tider som gick över så snabbt. Alltför snabbt. Jag tror att jag hade kunnat skriva en bok på 200 sidor om bara det där lilla gungpalatset. Jag har gått balansgång på staketet runtomkring gungorna, jag har klättrat som en apa på anabola imellan gungorna via dess kedjor, jag har ljugit om att ha gjort överslag med gungorna, en looptroop, jag har byggt upp en sandhög och hoppat ned pladask från gungan ner i sanden.

När jag närmar mig torget så känner jag redan hur snön trängt igenom mina tunna tygskor. Varför valde jag inte mina vinterkängor? Mina tår hade inte ha varit tio stycken isbitar om jag så gjort. Grejen är att de där kängorna är förfäliga att ha inomhus och min praktik är till största delen inomhus.

Time:ade bussen hyfsat bra denna dag. Det fanns ingen direkt tid för mig att tänka väl där eftersom att bussen kom minuten efter att jag kommit dit. När jag klev på så behövde jag inte ens sträcka fram mitt SL-kort över de där meckanickerna som tydligen var trasiga. Varför fick jag inte bevisa att jag betalt det där kortet? Eller ja, varför fick jag inte bevisa att mina föräldrar betalat det? Vem som helst hade kunnat kliva på, utan att bli busted.

Busschauffören var för övrigt ruskigt sen fram till Gullmarsplan. Han skyllde på tekniska fel, men jag trodde inte på honom, inte för fem öre. Han var helt enkelt en inkompetent busschaufför vars kunskap och rutin är för dålig för att kunna köra i bra fart. I hyfsat snabb fart.

Hela min resa dit var sömn, sömn och åter sömn. Jag har lärt mig under dessa två praodagar att kunna sova offentligt. Ett framsteg som säkerligen kommer att vara till nytta när min och Pontus familj ska åka till Thailand den 26:e december.

Jakob var den enda kompanjonen med idag. Erik och Pontus var/(är?) tydligen sjuka. Vi fick uppgifter hela tiden, utan vila, det var underbart. Underbart. Vi fick till och med ett välkomnande. Hade arbetarna där saknat oss? Troligtvis, vi är ju trots allt gratis arbetskraft. Efter lite kallprat sattes vi igång direkt, vi fick ta två moppar och tvätta golvet, men innan vi var klara kom ännu en uppgift som skulle ta lite tid. Vi skulle dra till webbhallen på Sveavägen och köpa två RAM-minnen till Infernos datorer, det tog lite tid att hitta till destinationen för oss smalltown boys. Vi gav pengarna vi fått av Bobby till tjejen i affären och vi tog oss iväg till tunnelbanan mot Odenplan och Inferno igen. Exakt 21 kronor av de 700 blev över. Vi återgick till städandet, men hann inte hålla på länge alls innan nästa uppdrag skulle presenteras. Det var underbefolkat på Inferno Online, för första gången i världshistorien? Jag svettades. Allvarligt talat. Jag svettades. Vi drog och fixade lite leveranser och fick sedan släppa moppsingen av hallen för... toaletterna. Det var inte fräscht. Inte roligt. Men ack så fascinerande att se hur folk kan missa toaletterna så grovt, vi kämpade oss igenom besväret. Efter en välbehövlig rast var det fixa till alla stolar och datorer samt städa, som vi gjorde hela dagen innan. Dagen var lyckad. Alla verkade glada. Bobby sa att vi var de bästa praktikanterna de någonsin haft. Överväldigande var det kort sagt.

Mitt liv fick åter förgyllas av sömn på hemåtvägen. Blev till och med fotad sovandes på bussen. Vi tog senare farväl och gick skilda vägar. När jag kommit hem så gick jag in i hallen med ett fult, brett leende på mina tunna läppar. Jag var hemma, efter en riktig dag i arbetslivet.